En individ som besitter lärdomar om sig själv och sitt inre liv, har en naturlig förmåga att välja kärlek. En sådan person väljer inte destruktiva relationer, utan handlar förståndsmässigt i valet av partner. Det finns ofördärvad kärlek och den kärleken är grundlagd på bland annat empati, trygghet, ärlighet, självkännedom, omsorg och kärlek. För att klara av att leva i ett välmående förhållande är det tvunget att man är i kontakt med sitt känsloliv och har en vetskap om sina behov. För att få kunskap om sitt inre bör man ha växt upp i en familj där det är tillåtet att känna svaghet, sorg, ilska, sårbarhet eller någon annan känsla. Accepterandet av känslor, trygghet självkännedom, ärlighet, tillit, rationalitet och intimitet är grundfundamentet för en frisk relation.

Motpolen till ofördärvad kärlek är osund kärlek och det är något som grundas på fasor, avundsamhet, tummar på ögat, kontroll, eller något annat som inte gagnar ärlighet och uppriktighet. Det kan vara saker som inte syns som t.ex. inte visa sina innersta tankar, vilja vara bäst, bedrift, brist på närhet och intimitet. Det kan vara märkbarare brister i t.ex. våld, alkohol, droger och kriminalitet. Den sortens kärlek tillämpas av personer som spirat upp i familjer som formats av någon dysfunktion.

Frånsett i vilken dysfunktion en individ växt upp i anbringar det sina spår. Personer från familjesystem med dysfunktion har övergett sig själva och kan inte leva i ofördärvade relationer. Förhållanden tenderar att bli tvångsmässiga och besatta hos dessa personer, och de fortsätter att upprepa samma mönster genom hela livet. De förväntar sig för mycket eller för lite av bekantskapen och de har inte dugligheten att få ett förhållande att lyckas. Deras själsliv är sargat och de har inte tillträde till sina känslor och kan inte skilja på önskningar med behov. De antar att ett kärleksförhållande skall bli lösningen på den känslomässiga plåga som de känner.

Tillskillnad från de människor som är i balans med sig själva har personer som lever i osunda förhållanden, inte förmågan att välja eller avstå det de kallar kärlek. Barndomens känslor, mönster och beteende gör sig påmint och de handlar efter den kartan. Många från dysfunktionella familjer tror att de har känt kärlek men det är något annat de har upplevt. Kärlek är som jag beskrivit något som grundas på empati, trygghet, säkerhet, intimitet, ärlighet, öppenhet, gemenskap och tillit. Människor som inte har vetskapen om dessa egenskaper kan inte känna äkta kärlek.

För att gå från ohälsosam kärlek till hälsosam kärlek behöver man lära känna sig själv. Man måste ta reda på vilken sorts relation jag behöver och vill ha. Personen är tvungen bli medveten om hur relationen skall se ut och diskutera det med sin partner. Om en människa skall kunna förstå förståndiga beslut är det tvunget att hon gör en djupdykning i sina tidigare relationer. Syftet är att kunna se hur familjesystemet påverkat oss att göra osunda val. Personen är i behov av att göra upp med sitt förflutna och inte låta det påverka på nutiden. Självrannsakan kan rymma barndomsår, skoltid, tonår, ungdomsår, arbetsliv och vuxenliv. Inom dessa områden bör man ställa sig substantiella frågor om forna vänskapsförbindelser, uppfattningar och livet.