Vi blir till i samspel med andra, vi kan inte själva utvecklas och hitta nya delar av oss själva, detta måste ske gemensamt med en annan person. Det är en föreställning som är både kuslig och fin. Kuslig för att vi måste komma nära en annan person och angenäm för att vi måste ankomma nära en annan. Det finns andra ämnen som utmanar vårt inrotade sätt att tänka, t.ex. vi är för att jag ska vara.

Detta är en rofylld fundering. Att vi får vara här. Om det inte hade varit avsikten att vi skulle vara här hade vi heller inte varit här. Inga nyheter kanske, men att tänka detta när man behöver det ger ändå något nytt. Vi har så många olika känslor, erfarenheter av sig själv och det förflutna, existentiella frågor, hur vi både professionellt och privat kan möta andra människor. Framförallt måste vi själva ha arbetat med oss själva, ha mött oss själva, för att kunna möta en annan. Ha sett vårt förgångna som det var, mött vår skam, sett vår skuld. Se att jag har gjort illa andra genom mitt handlingssätt, att andra har gjort illa mig genom sitt beteende. Först senare kan vi på uppriktighet förstå och möta en annan människa. För att kunna älska en annan måste vi först älska oss själva. Detta kan i sin tur bara ske om vi först blir älskade av andra, eftersom vi inte kan ge något vi inte har fått. Kontroll bromsar lyssnandet och det är först när vi kan släppa kontrollen som vi på allvar kan börja lyssna på en annan människa.

Kontroll och skam finns varandra nära, och för att möta skammen måste vi främst identifiera skamkänslorna. Många som bär på skam inte kan avskilja skammen från identiteten, den har blivit helt internaliserad och att individen ser inte att det är skam hon känner.